374
igen; hans öde i dag kan bli vårt i morgon, och hvad gör det? Näst segern är en ärofull död det bästa; men den är i alla fall en pis-aller, och man önskar den hellre åt en fiende än åt sig sjelf.»
»Men öfverste Talbot har underrättat mig om, att både min far och min farbror blifvit fängslade af styrelsen för min skull.»
»Vi skola ställa borgen, min gosse; gamle Andreas Ferrara[1] skall nog gå i god för dem, och det lyster mig att se honom rättfärdiga det i Westminster-Hall.»
»Nej, de äro redan försatta i frihet mot en fredligare borgen.»
»Nå, hvarför är din stolta själ då nedslagen, Edward? Tror du, att kurfurstens ministrar äro sådana dufungar, att de i detta kritiska ögonblick sätta sina fiender i frihet, om de kunde eller vågade fängsla eller straffa dem? Var förvissad om, att antingen ha de ej någon anklagelse mot era anhöriga, i följd hvaraf de fortfarande kunna hålla dem fängslade, eller också frukta de för våra vänner, gamla Englands glada kavaljerer. I hvilken händelse som helst behöfver ni ej vara rädd för deras skull; och vi skola nog hitta på någon utväg att skaffa dem underrättelse om er säkerhet.»
Edward tystades, men tillfredsstäldes ej af dessa skäl. Han hade mer än en gång känt sig slött deröfver, att Fergus visade så ringa sympati för känslorna till och med hos dem, hvilka han älskade, om dessa känslor ej öfverensstämde med hans eget lynne för tillfället och ännu mer om de korsade någon af hans favoritplaner. Fergus märkte väl ibland. att han förolämpat Waverley, men, alltid sysselsatt med något favoritförslag eller någon egen plan, insåg han aldrig tillräckligt vidden eller varaktigheten af hans missnöje, så att dessa upprepade små förolämpningar till en ej obetydlig grad afkylde den frivilliges tillgifvenhet för hans officer.
Chevalieren mottog med sin vanliga bevågenhet Waverley, och sade honom några artigheter öfver hans utmärkta tapperhet. Derefter tog han honom afsides och
- ↑ De bästa svärdsklingorna i Skottland på den tiden buro vapensmeden Ferraras stämpel.
