382
ningen, hvilken Waverley erhöll på Glennaquoich, ehuru för sent att åtlyda den. Att han blef entledigad i följd af sin skenbara olydnad mot denna sista befallning var så långt ifrån att vara ett hårdt och strängt förfarande, att det var rent af oundvikligt.
Nästa bref, han öppnade, var ifrån majoren vid regementet och underrättade honom, att ett för hans anseende menligt rykte vore gängse i trakten, nämligen att en mr Falconer af Ballihopple eller något dylikt namn i hans närvaro föreslagit en högförrädisk skål, hvilken han låtit passera oanmärkt, ehuru den innebar en så grof skymf mot den kungliga familjen, att en herre i sällskapet, hvilken eljest ej är känd såsom regeringen synnerligt tillgifven, likväl upptog saken. Kapten Waverlev hade således låtit en annan, jemförelsevis obefogad person, känna sig förolämpad af en skymf, som blifvit honom — Waverley — i egenskap af officer personligen tillfogad, äfvensom låtit denne utmana den, som fält det skymfliga yttrandet. Majoren slöt med, att ingen af kapten Waverleys kamrater
