ville småningom vänja henne vid att lefva utan mat, och just som han fått ner henne till ett halmstrå om dagen, dog det stackars kräket.»
Evans jemförelse kom sällskapet att skratta, hvarpå samtalet tog en annan vändning. Strax derpå åtskildes man, och Edward återvände hem, funderande på hvad Flora sagt. »Jag vill inte längre älska min Rosalinda», sade han; »hon har gifvit mig en temligen tydlig vink derom; jag skall tala vid hennes bror och afstå från mitt frieri. Men hvad en Julia beträffar — vore det ädelt handladt, att gå i vägen för Fergus' anspråk? Det är dock omöjligt, att dessa anspråk någonsin kunna få framgång; och om de skulle stranda — än se'n? — Välan, alors comme alors.» Och med detta beslut att låta leda sig af omständigheterna öfverlemnade vår hjelte sig åt hvilan.
