han hade föga att genmäla, då öfversten bad honom jemföra den styrka, hvarmed de ämnade öfverändakasta styrelsen, med den, som nu skyndsamt sammandrogs till dess försvar. På detta påstående hade Waverley blott ett svar: »om den sak, jag åtagit mig, är farlig, så är det så mycket vanhederligare att öfverge den»; hvarmed han vanligen i sin ordning tystade öfverste Talbot och lyckades ombyta samtals-ämne.
En afton, då vännerna åtskilts efter en lång dylik dispyt, och vår hjelte redan lagt sig samt insomnat, väcktes han omkring midnatten af ett qväfdt jemmerrop. Han sprang upp och lyssnade; ljudet kom från öfverste Talbots rum, hvilket var skildt från hans eget medelst en brädvägg och stod i sammanhang dermed genom en i afbalkningen anbragt dörr. Waverley närmade sig denna dörr och hörde tydligt en eller två djupa suckar. Hvad kunde stå på? Öfversten hade, efter hvad han kunnat tycka, i sin vanliga sinnesstämning skilts från honom och måste således plötsligt hafva blifvit sjuk. Under denna förutsättning öppnade han sakta den emellan rummen befintliga dörren och varseblef öfversten, klädd i nattrock och sittande vid ett bord, hvarpå lågo ett bref och ett porträtt. Han lyfte hastigt upp hufvudet, under det Edward stod tveksam, antingen han skulle gå framåt eller draga sig tillbaka, hvarvid han märkte, att öfverstens kinder voro fuktade af tårar.
Liksom skamflat öfver att hafva blifvit öfverraskad under en sådan sinnesrörelse, uppsteg öfverste Talbot med synbart missnöje. »Jag tycker, mr Waverley, att mitt eget rum och den sena timmen borde tryggat äfven en fånge mot —»
»Säg ej intrång, öfverste Talbot. Jag hörde er andas tungt och fruktade, att ni blifvit sjuk; endast detta kunde föranledt mig att vid denna tid tränga mig på er.»
»Jag mår bra», sade öfversten; »fullkomligt bra.»
»Men ni är bedröfvad; är det någonting, jag kan göra för er?»
»Ingenting, mr Waverley; jag tänkte blott på hemmet och några ledsamma tilldragelser der?»
»Gode Gud, min farbror?» utropade Edward.
»Nej, det är en sorg, som drabbar mig ensam, och
