Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

418

Men ingen af dessa betänkligheter oroade Fergus. Han beundrade landets yppiga skönhet och belägenheten af många bland de herregårdar, hvilka de tågade förbi. »Är Waverley-Honour likt det der huset, Edward?»

»Det är en half gång till så stort.»

»Är er onkels park lika vacker som den der?»

»Den är tre gånger så stor och liknar snarare en skog än en blott park.»

»Flora kommer att bli en lycklig qvinna.»

»Jag hoppas, att miss Mac-Ivor skall få många skäl till lycka, oberoende af Waverley-Honour.»

»Det hoppas jag med; men att bli fru på ett sådant ställe, kan vara ett rätt vackert tillägg till totalsumman.»

»Ett tillägg, hvars umbärande, jag är förvissad derom, kommer att rikligen ersättas på något annat sätt.»

»Huru», sade Fergus, i det han tvärt stannade och vände sig mot Waverley, »huru skall jag förstå detta, mr Waverley? — Hade jag det nöjet att höra rätt?»

»Fullkomligt rätt, Fergus.»

»Och ni vill således låta mig förstå, att ni ej vidare önskar min slägtskap och min systers hand?»

»Er syster har afslagit min, både i tydliga ordalag och genom de medel, hvarmed fruntimmer vanligen undanbedja sig en opåkallad uppmärksamhet.»

»Jag förstår mig ej på, att ett fruntimmer kan afslå, eller en man afstå från sitt frieri, sedan det gillats af hennes laglige förmyndare, utan att denne får tillfälle att tala med fruntimret om saken. Ni väntade väl ej, förmodar jag, att min syster som ett moget plommon skulle falla i munnen på er, så fort ni behagade öppna den?»

»Hvad fruntimrets rättighet att afskeda sin älskare beträffar, öfverste, så är det en sak, hvarom ni får tala med henne, då jag är okunnig om högländarnes plägseder i detta hänseende; men hvad min rättighet angår att utan något vädjande till er bemedling åtnöja mig med ett afslag från henne, så säger jag er rent ut, utan att dermed vilja förringa miss Mac-Ivors erkända skönhet och talanger, att jag ej skulle vilja mottaga en engels hand med ett kejsardöme till hemgift, om hennes samtycke ej härflöte af hennes egen fria böjelse, utan blifvit henne aftvunget af vänners och förmyndares enträgenhet.»