432
ifrigt med honom, hvarefter han återvände till Waverley och sade: »jag tror mig ha öfvertygat öfverste Mac-Ivor, att hans förtrytelse var grundad på ett missförstånd, hvartill jag sjelf egentligen gaf anledning, och jag hoppas, att mr Waverley är allt för ädelsinnad att hysa någon hogkomst af det förflutna, när jag försäkrar honom, att förhållandet verkligen är sådant. — Ni måste framställa denna sak på ett tillbörligt sätt för er clan, Vich Ian Vohr, för att förekomma ett förnyande af deras våldsamhet.» Fergus bugade sig. »Och låt mig nu få det nöjet att se er räcka hvarandra handen, mina herrar.»
De nalkades hvarandra kallt och afmätt, hvardera synbarligen obenägen att synas mest angelägen om att gifva efter. De togo hvarandra likväl i hand och skildes, sedan de tagit ett vördnadsfullt afsked af chevalieren.
Carl Edward red derefter fram till fronten af Mac-Ivors clan, kastade sig af hästen, bad att få dricka ur gamle Ballenkeirochs kantin och marscherade vid pass en half mil tillsammans med dem, i det han förfrågade sig om Sliochd nan Ivors historia och slägtförbindelser, hvarvid han skickligt använde de få gaeliska ord, han kände, och låtsade en liflig åstundan att grundligare lära detta språk. Han steg derefter åter till häst och galopperade till baronens regemente, hvilket tågade i spetsen för hären, lät det göra halt och undersökte manskapets utrustning; vidare gjorde han sig underrättad om de förnämste adelsmännen samt till och med om de yngre sönerna i familjerna, frågade efter deras qvinliga anhöriga, berömde deras hästar samt red ungefär en timme bredvid baronen af Bradwardine och uthärdade tre långa historier om fältmarskalken, hertigen af Berwick.
»Ah, Beaujeu, mon cher amis, sade han, då han återvände till sin vanliga plats i tåget, »que mon métier de prince errant est ennuuyant, par fois. Mais, courage! c'est le grand jeu, après tout.»
