Sida:Waverley 1879.djvu/448

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

444

»Jag vet, att mitt lif är i stor fara», sade Waverley; »men om ni kan bistå mig, vill jag hederligt belöna er. Jag är ingen skotte, utan en olycklig engelsk adelsman.»

»Antingen du är skotte eller inte», sade den redlige bonden, »så önskar jag, att du hållit dig ifrån min dörr; men efter du är här, är Jakob Jopson inte den, som vill förråda någon menniska. Högländarne voro dessutom muntra och lustiga, och gjorde inte mycket ofog, då de voro här i går.» Han började följaktligen vidtaga anstalter för att förfriska vår hjelte och hysa honom öfver natten. Eld blef skyndsamt upptänd, ehuru med nödiga försigtighetsmått, att dess sken ej skulle synas utifrån. Den raske värden afskar ett stort stycke skinka, hvilket Cecilia snart stekte, och fadern ökade undfägnaden med en stor mugg af sitt bästa öl. Det blef afgjordt, att Edward skulle qvarstanna der, tills ryttarne påföljande morgon marscherat sin väg, då han antingen skulle hyra eller köpa en häst af bonden och med de bästa anvisningar, som stodo att erhålla rörande vägen, söka upphinna sina vänner. En snygg, fastän grof bädd mottog honom efter denna olyckliga dags mödor.

Morgonen medförde den nyheten, att högländarne utrymt Penrith och marscherat till Carlisle, att hertigen af Cumberland var i besittning af Penrith, samt att spridda afdelningar af hans armé betäckte vägarne i alla riktningar. Att försöka komma igenom oupptäckt vore det ursinnigaste öfverdåd. Ned Williams (den rätte Edward) kallades nu till rådplägning af Cecilia och hennes fader. Ned, som kanske ej var så synnerligt angelägen om, att hans vackre namne skulle alltför länge förblifva i samma hus som hans fästmö, föreslog af fruktan för nya misstag, att Waverley skulle utbyta sin plaid och sin uniform mot landets drägt och följa med honom till hans faders gård bredvid Ulswater samt qvarblifva i denna ostörda fristad, tills de militäriska rörelserna i trakten upphört att göra hans afresa farlig. Man öfverenskom äfven om den betalning, främlingen skulle ge för sitt kosthåll hos arrendatorn Williams, tills han utan fara kunde afresa. Priset var billigt, då detta hederliga och godhjertade folk ej ansåg hans brydsamma belägenhet som något skäl att stegra sina anspråk.