umgås ej med utsväfvande sällar, spelare och anhängare af whigpartiet; jag är rädd för, att det fins allt för många sådana i den tjenst, du ämnar ingå i. Din öfverste är, efter hvad jag hört, en förträfflig man — för att vara presbyterian; men du skall ihogkomma din pligt emot Gud, emot Englands kyrka och» — han borde enligt formeln hafva tillagt konung; men som detta ord olyckligtvis innebar en dunkel och brydsam mening, då det fans en dylik personlighet de facto och en annan de jure, ifylde baroneten det felande på annat sätt, nämligen sålunda: »Englands kyrka och alla tillförordnade myndigheter». Derpå vågade han ej vidare förlita sig på sin vältalighet, utan förde sin brorson till stallet, för att han måtte bese de hästar, som voro bestämda för hans fälttåg. Två voro svarta (regementsfärgen), båda utmärkta springare, de öfriga trenne voro starka, uthålliga trafvare, som voro ämnade för resor eller för hans betjenter, af hvilka två skulle åtfölja honom från slottet, och den tredje, om så skulle behöfvas, finge anskaffas i Skottland. »Du afreser», sade baroneten, »med ett väl litet följe, jemfördt med sir Hildebrands, då denne ju utanför slottsporten mönstrade en större kavalleritrupp, än hela ditt regemente utgör. Jag skulle önskat, att de tjugu unga gossarne från min egendom, som tagit värfning vid din sqvadron, kunnat marschera med dig på din färd till Skottland. Det hade åtminstone varit något; men man har sagt mig, att, om de åtföljde dig, skulle det anses som någonting ovanligt i dessa tider, då alla möjliga nya och förvända bruk införas för att rubba folkets naturliga förtroende till dess egendomsherrar.»
Sir Everard hade gjort allt, hvad han kunde, för att rätta denna onaturliga fallenhet hos tiden; ty han hade stärkt föreningsbandet mellan rekryterna och deras unge kapten, ej blott genom en riklig afskedsmåltid af kött och öl, utan äfven genom en sådan till hvar och en af dem utdelad penninggåfva, som snarare bidrog att öka glädtigheten än disciplinen under deras marsch. Sedan sir Everard mönstrat kavalleriet, förde han sin brorson åter till biblioteket, hvarest han lemnade honom ett omsorgsfullt hopviket bref, hvilket enligt gammaldags bruk var ombundet med en silkessnodd och försegladt med ett noggrant aftryck af det
