Följ du mig! Följ du mig!
Vid lysmaskens sken ifrån kyrkogårdsstig
Vill de döda jag visa för dig.
När vindarne gny,
Och månen tittar ur regndiger sky,
Då i likskrud än hit och än dit de fly.
Följ du mig! Följ du mig!
Men käck skall den vara, som vågar sig
Att i natten trampa de dödas stig.»
Med dessa ord, som sjöngos i en vild och högtidlig
ton, gaf han Waverley tecken att följa med och gick snabt
nedåt trädgården, i det han följde kanten af ån, hvilken,
som man torde erinra sig, utgjorde dess östra gräns.
Edward, som erfor en ofrivillig rysning vid hans ord, följde
honom i hopp om en förklaring, då han ej gerna kunde
vänta sig att finna någon förnuftigare sagesman bland
det synbart öfvergifna husets ruiner.
Som David gick mycket fort, hann han snart till slutet af trädgården och klef der öfver ruinerna af den mur, som fordom skilt den från den skogbevuxna dal, hvari Tully-Veolans gamla torn var beläget. Han hoppade derpå ned uti strömbädden och fortsatte, åtföljd af Waverley, med snabba steg sin gång, i det han klättrade öfver somliga klippblock och med svårighet kringgick andra. De gingo förbi det gamla slottets ruiner, och Waverley hade svårt att hinna med sin ledsagare, i anseende till den inbrytande skymningen. Sedan de ännu ett stycke följt strömmens nedra lopp, förlorade Waverley David helt och hållet ur sigte; men ett tindrande ljus, som han nu varseblef bland de täta busksnåren, syntes honom vara en säkrare ledare. Han kom snart på en mycket ojemn gångstig, som slutligen förde honom till dörren af en eländig koja. Först hördes ett häftigt hundskall; men det tystnade vid hans annalkande. En röst ljöd derpå inifrån, hvarför han ansåg det klokast att lyssna, innan han gick närmare.
»Hvem har du fört hit, din dumma kanalje?» sade en gammal qvinna, tydligen häftigt uppbragt. Waverley hörde David Gellatley till svar hvissla en del af den melodi, hvarmed han väckt hans hogkomst, och han tvekade nu ej längre att bulta på. Med undantag af hundarnes dofva morrande, uppstod genast en djup tystnad innanför, hvar-
