Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/487

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
483

delen af sin långa kropp, tills hans ben och fötter slutligen försvunno och indrogos liksom en stor orm, som inkryper i sin tillflyktsort, eller liksom en lång stamtafla, som med besvär och varsamhet instoppas i de trånga facken af ett gammaldags skåp. Waverley hade den nyfikenheten att klättra upp för att se på honom i hans ide, som hans gömställe med skäl kunde kallas. På det hela var han ej olik denna sinnrika leksak, kallad härfveln i flaskan, hvilken är ett föremål för alla barns undran — och äfven för åtskilligt follvuxet folks, hvaribland jag är en — som aldrig kunna begripa hemligheten, huru den kommit in eller huru den skall tagas ut. Grottan var mycket trång och så låg i taket, att baronen ej kunde stå eller ens sitta rak, ehuru han gjorde några tafatta försök att komma i den sistnämnda ställningen. Hans enda nöje bestod i läsningen af hans gamle vän, Titus Livius, och till omvexling ristade han med sin knif latinska ordspråk och bibelspråk i sin bonings tak och på dess väggar, hvilka bestodo af sandsten. Som grottan var torr och fyld med ren halm och torkade ormbunkar, »utgjorde den», som han sade, i det han kröp ihop med en min af belåtenhet, som stod i en sällsam motsats till hans belägenhet, »ett ganska passande läger för en gammal soldat, utom då vinden blåste rakt nordlig». Ej heller var han, såsom han anmärkte, utan sina rekognoscerande förposter. David och hans moder voro ständigt på vakt för att upptäcka och afvända all fara, och det var märkvärdigt, hvilken fintlighet den stackars fånens instinktlika tillgifvenhet tycktes ingifva honom, då hans beskyddares säkerhet var i fråga.

Edward sökte nu ett samtal med Janet. Han hade vid första åsynen igenkänt henne som den gamla qvinna, hvilken skött honom efter hans befrielse från den »begåfvade» Gilfillan. Äfven kojan, ehuru något iståndsatt och litet bättre möblerad, var samma ställe, der han hållits fången, och han påminde sig nu, att på Tully-Veolans allmänning stod stammen af ett stort, utgånget träd, som kallades Domareträdet, och hvilket han ej betviflade vara det samma, vid hvilket högländarne den märkvärdiga natten stämt möte. Allt detta hade han den föregående aftonen uppgjort i sitt hufvud; men skäl,