SEXTIOSJETTE KAPITLET.
Nå, nu har Cupido blifvit ett samvetsgrant barn — han lemnar godtgörelse.
Shakespeare.
Mr Duncan Macwheeble, som ej längre var kommissarie eller intendent, ehuru han ännu åtnjöt den tomma titeln af den senare värdigheten, hade genom sin obetydlighet och derigenom, att han i tid skilt sig från insurgentierna, undsluppit att blifva landsförvist.
Edward råkade honom i hans embetsrum, der han var begrafven bland papper och räkningar. Framför honom stod ett stort fat med hafremjölsgröt, jemte en hornsked och en butelj svagdricka. Under det han ifrigt genomögnade en väldig lunta af rättegångshandlingar, stack han en ofantlig sked, full af ofvannämnda närande födoämne, i sin rymliga mun. En storbukig holländsk bränvinsbutelj, som stod bredvid, antydde, att den hedervärde juristen antingen redan tagit sin frukostsup eller ämnade krydda sin gröt med ett dylikt matsmältningsmedel, eller kanske båda fallen skäligen kunna antagas. Hans nattrock och nattmössa hade fordom varit af tartan, men, lika försigtig som sparsam, hade den hedervärde intendenten låtit färga dem svarta, på det deras ursprungliga olycksbådande färg ej skulle påminna dem, som besökte honom, om hans olyckliga utflykt till Derby. För att fullända hans porträtt, var hans ansigte nedsmordt med snus ända upp till ögonen, och hans fingrar med bläck ända upp till knogarna. Han såg tveksamt på Waverley, då denne nalkades det lilla gröna skrank, som skyddade hans skrifpulpet och hans stol från hopens påträngande. Ingenting kunde
