Sida:Waverley 1879.djvu/500

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

496

hans ögon eller rättare hans glasögon med följande rader: »Skyddsbref från hans kunglig höghet för Cosmo Comyne Bradwardine, esq., vanligen benämnd baron af Bradwardine, dömd förlustig sin egendom för sitt deltagande i den sista uppresningen». Det andra dokumentet var ett skyddsbref af enahanda lydelse till förmån för Edward Waverley, esq. — Öfverste Talbots bref lydde som följer:


»Min bäste Edward!

Jag har nyss anländt hit och likväl uträttat mitt ärende, ehuru det kostat mig temligen mycket besvär, såsom ni skall få höra. Jag uppvaktade genast efter min ankomst hans kunglig höghet och fann honom föga gynnsamt stämd för mitt ändamål. Tre eller fyra skotska adelsmän lemnade hans audiensrum, i det samma jag inkom. Sedan han i högst förbindliga ordalag bedt mig vara välkommen, sade han: ’kan ni väl tro det, Talbot, att här har varit ett halft dussin af de aktningsvärdaste adelsmän och de bästa vänner till regeringen norr om Forth, major Melville af Cairnvreckan, Rubrick af Duchran och några andra, som genom sin enträgenhet rent af aftvungit mig ett skyddsbref samt löfte om framtida tillgift för den hårdnackade gamle rebellen, som de kalla baron af Bradwardine? De påstå, att hans ädla personliga karaktär samt den mildhet, han visat dem bland vårt folk, som föllo i rebellernas händer, borde tala till hans förmån; i synnerhet som förlusten af hans egendom sannolikt kommer att bli ett tillräckligt hårdt straff. Rubrick har åtagit sig att qvarhålla honom i sitt hus, tills det blifvit lugnt i landet; men det är likväl litet hårdt att på sätt och vis bli tvungen att förlåta en sådan dödsfiende till det Braunschweigska huset.’ Detta var ej något gynnsamt ögonblick att komma fram med mitt ärende. Jag sade likväl, att det fägnade mig att höra, att hans kunglig höghet var på så god väg att bevilja dylika ansökningar, då det ingaf mig mod att i mitt eget namn framkomma med en lika beskaffad anhållan. Han blef mycket ond; men jag lät ej afskrämma mig. Jag nämnde, att våra tre röster i underhuset ju alltid lemnat styrelsen bistånd, erinrade blygsamt om utomlands gjorda tjenster, hvilka endast fingo något värde derigenom, att hans