516
»Ack, bäste Fergus, hur kan ni tala om sådant i ett ögonblick som detta?»
»Nå ja, visst inryckte vi med bättre utsigter i Carlisle den 16 sistlidne november, då vi intågade sida vid sida och planterade den hvita fanan på dessa uråldriga torn. Men jag är ingen pojke, som vill sätta mig ner och gråta, derför att lyckan varit mig vidrig. Jag visste, hvilken insats jag vågade; vi spelade ett djerft spel, och böterna skola manligt erläggas. Men efter som tiden är kort, så låt mig öfvergå till de frågor, som ligga mig mest om hjertat. — Prinsen? Har han undkommit blodhundarna?»
»Ja, det har han och är i säkerhet.»
»Lofvad vare Gud derför! Berätta mig de närmare omständigheterna af hans flykt!»
Waverley omtalade denna märkvärdiga historia, för så vidt den då var känd, och Fergus hörde den med djupt deltagande. Han frågade derpå efter åtskilliga andra vänner och gjorde sig isynnerhet noga underrättad rörande sin egen clans öde. Den hade lidit mindre än de andra stammarne, hvilka varit invecklade i företaget; ty, emedan clans-männen, enligt den bland högländarne allmänt vedertagna seden, efter sin höfdings tillfångatagande till största delen skingrats eller återvändt hem, voro de ej i vapen, då uppresningen slutligen dämpades, och blefvo följaktligen behandlade med mindre stränghet. Detta hörde Fergus med stor tillfredsställelse.
»Ni är rik, Waverley», sade han, »och ni är ädelmodig. Då ni får höra, att dessa stackars högländare af Mac-Ivors clan hårdt behandlas på sina usla besittningar af någon sträng uppsyningsman, så kom ihog, att ni burit deras tartan och är en adopterad son af deras stam! Baronen, som är vår granne och känner våra seder, skall underrätta er om tiden och sättet att bli deras beskyddare. Vill ni lofva den siste Vich Tan Vohr detta?»
Som man väl kan förstå, gaf Edward det önskade löftet, hvilket han sedermera inlöste så frikostigt, att hans minne ännu under namn af ’Ivors söners vän’ lefver i dessa dalar.
»Gifve Gud», fortfor höfdingen, »att jag kunde testamentera till er mina rättigheter till denna okonstlade och tappra stams kärlek och lydnad — eller att jag åtminstone,
