porten, på det jag äfven efter döden måtte få skåda mitt eget hemlands blåa berg, hvilka jag älskar så högt. Baronen skulle ha tillagt:
’Moritur, et moriens dulces reminiscitur Argos’.»
En liflig rörelse och ljudet af hjul och hästhofvar hördes nu på borggården. »Efter som jag sagt er, hvarför ni ej får följa mig, och emedan dessa ljud varna mig, att min tid förflyger snabt, så säg mig, huru ni fann den stackars Flora?»
Med en af den djupaste sinnesrörelse afbruten röst underrättade Waverley honom i korthet om hennes sinnesstämning.
»Stackars Flora!» svarade höfdingen; »hon skulle kunnat bära sin egen förestående död, men inte min. Ni, Waverley, skall snart såsom make erfara sällheten af en ömsesidig kärlek — och länge, länge må Rosa och ni njuta den — men ni kan aldrig fatta den rena känsla, som förenar tvenne fader- och moderlösa, såsom Flora och mig, hvilka blifvit lemnade liksom ensamma i verlden och alltsedan deras spädaste barndom varit allt för hvarandra. Men hennes stränga pligtkänsla och öfvervägande konungatrohet skola gifva styrka åt hennes själ, sedan den första och bittraste smärtan af denna skilsmessa gått öfver. Hon skall då tänka på Fergus, såsom på de hjeltar af vår stam, hvilkas bragder hon så gerna egnat sin hyllning.»
»Vill ni då ej träffa henne? Hon tycktes vänta det.»
»Ett nödvändigt bedrägeri skall bespara henne det sista rysliga afskedet. Jag skulle ej kunna skiljas från henne utan tårar och jag kan ej lida, att dessa menniskor skola tro sig ega makt att afpressa mig dem. Man har ingifvit henne den öfvertygelsen, att hon skall få råka mig vid en senare timme, och detta bref, hvilket min biktfar skall framlemna, underrättar henne om, att allt är förbi.»
En officer inträdde nu och tillkännagaf, att öfversheriffen med sitt följe väntade utanför slottsporten för att utfordra Fergus Mac-Ivors och Evan Maccombichs personer. — »Jag kommer», sade Fergus, hvarpå han, stödd vid Edwards arm och åtföljd af Evan Dhu och presten, långsamt gick utför torntrapporna, under det att
