efter som tåget rörde sig framåt, och snart hördes endast den dystra klangen af klockorna.
Den siste af soldaterna hade nu försvunnit ur porthvalfvet, hvarigenom de under några minuter ledvis uttågat, och borggården var nu fullkomligt tom; men Waverley stod ännu qvar, liksom förstenad, med ögonen oafvändt fästa på det mörka hvalf, der han sett den sista skymten af sin vän. Slutligen frågade en utaf kommendantens tjenstflickor, som greps af medlidande, då hon såg den qvalfulla smärta, som var målad på hans ansigte, om han inte ville stiga in i hennes husbondes hus och hvila sig. Hon nödgades två gånger upprepa frågan, innan han förstod henne; men slutligen återkallade den honom till sig sjelf. Med en häftig åtbörd afslog han tillbudet, tryckte hatten ned i ansigtet och lemnade slottet, i det han, så fort han förmådde, gick genom de folktomma gatorna, till dess han återkom till värdshuset, der han reglade dörren till sitt rum och kastade sig på sin säng.
Efter ungefär halfannan timme, som tycktes honom en hel menniskoålder at outhärdlig ångest, förkunnade ljudet af trummorna och piporna, som utförde en glädtig marsch, samt den på de nyss öfvergifna gatorna strömmande folkhopens förvirrade sorl, att allt var förbi, samt att pöbeln och militärstyrkan nu återvände från det rysliga uppträdet. Jag vill ej försöka att skildra hans känslor.
På aftonen fick han ett besök af presten, som nämnde, att han kommit på hans aflidne väns anhållan för att försäkra honom, att Fergus Mac-Ivor dött, som han lefvat, och ihogkommit hans vänskap till det yttersta. Han tillade, att han äfven sett Flora, hvars sinnesstämning nu tycktes vara lugnare, sedan allt var öfver. Presten ärnade påföljande dagen tillsammans med henne och syster Theresa lemna Carlisle för att begifva sig till närmaste hamn, hvarifrån de kunde få sjölägenhet till Frankrike. Waverley nödgade den fromme mannen att mottaga en ring af temligen högt värde och en summa penningar för att användas — hvilket han trodde skulle göra Flora ett nöje — till firande af hans väns minne enligt katolska kyrkans ritual. »Fungarque inani munere», upprepade han, då presten aflägsnade sig. »Men hvarför kan man ej räkna dessa åminnelsehögtider till de ärebevisningar, med hvilka kär-
