Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/546

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

542

mottagit, allt detta är ordagrant sant. Händelsen med muskötskottet och det hjeltemodiga svar, som tillskrifves Flora, hafva afseende på ett ej längesedan aflidet förnämt fruntimmer. Och det fans väl knapt en adelsman, som höll sig undan efter slaget vid Culloden, hvilken ej kunde omtala lika ovanliga gömställen och en lika knapphändig räddning från faran, som jag låtit mina hjeltar undergå; härpå lemnar sjelfva Carl Edwards flykt det mest slående exemplet. Skildringen af slaget vid Preston och skärmytslingen vid Clifton äro hemtade från ögonvittnens berättelser och rättade efter uppgifterna i denna epoks historia. De lågländska adelsmännen och de i berättelsen uppträdande underordnade personligheterna äro ej porträtt af vissa personer, utan dels tecknade efter den tidens allmänna seder, hvaraf jag i min ungdom varit i tillfälle att se några lemningar, dels äfven hemtade från traditionen.

Jag hyser likväl föga förtroende till det sätt, hvarpå jag löst min uppgift, och jag var verkligen så föga belåten med mitt verk, att jag lade det afsides i ett ofullbordadt skick och blott af en händelse råkade på det bland en mängd andra skräppapper, sedan det varit förlagdt i några år.

Jag skulle gerna vilja öfvertala mig, att detta arbete ej skall befinnas sakna allt intresse. För äldre personer skall det återkalla uppträden och karakterer, hvilka voro förtroliga för deras ungdom, och berättelsen torde gifva den uppväxande generationen någon föreställning om deras fäders seder.

Jag önskar likväl af allt mitt hjerta, att företaget att skildra landets försvinnande seder hade sysselsatt den ende författare i Skottland, som kunnat göra dem rättvisa — nämligen den man, som vunnit en så välförtjent ryktbarhet inom skönliteraturen, och hvars skildringar på ett så lyckligt sätt äro sammansmälta med den skotska nationalkarakterens utmärkande drag. Jag skulle i så fall haft större nöje såsom läsare, än jag någonsin skall känna i följd af stoltheten att hafva lyckats såsom författare, i fall dessa blad skulle skänka mig en så afundad utmärkelse. Och som jag vändt om den vanliga anordningen, då jag satt dessa anmärkningar i slutet af det