56
med sina tunna, korta klädningar och sin enda kjortel, sina bara armar, ben och fötter, sitt obetäckta hufvud och flätade hår, påminde de om staffaget i ett italienskt landskap. Ej heller skulle en älskare af det pittoreska haft något att anmärka, vare sig emot smakfullheten i deras drägt eller symmetrien af deras växt, ehuru, sanningen att säga, en infödd engelsman, som letar efter det komfortabla, ett ord, som är egendomligt för hans modersmål, torde önskat kläderna litet mindre knappa, fötterna och benen något skyddade emot vädret, samt hufvudet och hyn något bevarade emot solen; kanske han till och med torde ansett, att hela personen och drägten skulle betydligt förbättrats genom ett rikligt användande af källvatten i förening med ett quantum sufficit af såpa. Hela scenen hade något nedtryckande; ty den angaf vid första ögonkastet åtminstone bristande idoghet och kanske försoffning. Äfven nyfikenheten, som är den sysslolöses häftigaste passion, tycktes hafva en anstrykning af tröghet i Tully-Veolan; de förutnämnda byrackorna voro de enda, som utgjorde undantag härifrån; hos byinvånarne sjelfva var den passiv. De stodo och tittade på den vackra unga officeren och hans betjent, men utan att visa någon af dessa raska rörelser och lifliga blickar, som antyda den ifver, hvarmed de, som hemma lefva i enformig maklighet, utomhus se sig om efter förströelse. Och likväl röjde folkets ansigten, närmare betraktade, ingalunda dumhetens slöhet; dragen voro sträfva, men hade detta uttryck af skarpsinnighet och allvar, som är sjelfva motsatsen till dumhet; och bland flickorna skulle en artist funnit mer än en, hvars gestalt och anletsdrag kunnat passa till modell för en Minervas. Äfven barnen med sin solbrända hy och sitt af solen hvitblekta hår bade ett utseende och ett skick, som vittnade om lifaktighet och ett vaket förstånd. Det tycktes på det hela, som om fattigdomen och dess alltför vanliga följeslagare, hoglösheten, sammansvurit sig för att qväfva en rask, förståndig och tänkande allmoges medfödda anlag och förvärfvade färdigheter.
Några dylika tankar kommo för Waverley, under det han i skridt red genom Tully-Veolans ojemna och steniga gata och endast afbröts i sina betraktelser af de kaprioler, hans häst emellanåt gjorde vid de fyrfotade kosackernas,
