NIONDE KAPITLET.
Mera om stället och dess omgifningar.
Sedan Waverley tillfredsstält sin nyfikenhet genom att några minuter se sig omkring, fattade han i den massiva portklappen på förstugudörren, hvars arkitrav bar årtalet 1594. Men intet svar gafs, fastän dånet genljudade genom en mängd rum och återskallade från de utanför huset befintliga gårdsmurarne, så att det uppskrämde dufvorna från den vördnadsvärda rotunda, de bebodde, och på nytt oroade de aflägsna byhundarne, som begifvit sig till hvila på sina respektive dynghögar. Trött vid det larm, han förorsakade, och de gagnlösa gensvar, det uppväckte, började Waverley tro sig hafva kommit till Orgoglios slott, då det beträd- des af den segrande prins Arthur:
När genom slottet klang hans stämma, hög och klar,
Sig ingen brydde om att honom ge ett svar;
Det hvilade en dyster tystnad öfverallt —
I salar och gemak ej syntes en gestalt.
Nästan väntande att få se någon »gammal, gammal gubbe, med snöhvitt skägg», hvilken han kunde fråga om detta öfvergifna hus, vände vår hjelte sig till en liten, med jernspikar tätt beslagen ekport, som var anbragt i den ändan af gårdsmuren, som bildade en vinkel med boningshuset. Oaktadt portens fasta utseende, var den blott tillstängd med en klinka, och sedan den blifvit öppnad, inkom han i en trädgård, som erbjöd en ganska behaglig
