66
midt emellan en bättre tjenares och en trädgårdsmästares, i det hans röda näsa och skjortmanschetter tycktes tillhöra den förstnämnda befattningen, och hans solbrända, väderbitna ansigte och gröna förkläde syntes antyda
»Gamle Adams afbild, odlande sin lustgård».
Hofmästaren — ty han var detta, och ovedersägligen den andra statsfunktionären i baroniet; ja, såsom inrikesminister var han i sitt köks- och källardepartement till och med förmer än sjelfva intendenten Macwheeble — nedlade sin spade, kastade hastigt på sig rocken och bad med en vredgad blick på Edwards ledsagare, förmodligen föranledd af att denne ditfört en främling, medan han var sysselsatt med detta mödosamma och, som han sannolikt tyckte, förnedrande arbete, att få veta, hvad herrn befalde. Sedan han blifvit underrättad, att den främmande önskade aflägga ett besök hos hans husbonde, samt att hans namn var Waverley, antog den gamle mannens ansigte ett uttryck af vördnadsfull vigtighet. Han kunde trygt försäkra, sade han, att hans nåd skulle bli utomordentligt glad att få träffa honom. Behagade inte mr Waverley några förfriskningar efter sin resa? Hans nåd var hos folket, som höll på med ett fälle i skogen, och de två trädgårdsdrängarne — med eftertryck på ordet två — hade fått befallning att åtfölja honom. Emellertid hade han sjelf roat sig med att rusta i ordning miss Rosas blomsterparterr, för att han skulle vara till hands att emottaga hans nåds befallningar, i fall så påfordrades; han tyckte mycket om trädgårdsskötsel, men hade föga tid till dylika nöjen. — »Han kan inte på några vilkor hinna med det mer än två dar i veckan», inföll Edwards sällsamme ledsagare. En sträng blick från taffeltäckaren bestraffade denna inblandning, och i det han benämnde honom David Gellatley, befalde han honom i en ton, som ej tillät några invändningar, att söka upp hans nåd i skogsrödjningen och säga honom, att en herre söderifrån kommit till stället. »Kan den stackars karlen framlemna ett bref?» frågade Edward. — »Fullkomligt säkert, sir, till hvar och en, som han hyser vördnad för. Jag skulle likväl inte gerna vilja anförtro honom något långt muntligt budskap — ehuru han är mera skälm än narr.»
