TIONDE KAPITLET.
Rosa Bradwardine och hennes far.
Miss Bradwardine var blott sjutton år; men då vid den sista kappränningen i grefskapets hufvudort hennes skål föreslogs bland en hop andra skönheters, hade lairden af Lumperguaigh, som var ständig president i Bautherwhillery-ktubben, ej blott ropat da capo till skålen, utan äfven, innan han genom att tömma en halfstopspokal Bourdeaux verkstälde dryckesoffret, benämnt den gudomlighet, åt hvilken det var helgadt, Tully-Veolans ros; vid hvilket högtidliga tillfälle tre hurrarop uppgåfvos af alla de sittande ledamöterna af detta aktningsvärda sällskap, hvilkas strupar vinet lemnat i stånd till en dylik kraftyttring. Ja, jag är till och med förvissad om, att sällskapets sofvande medlemmar snarkade bifall, och att, ehuru starka pokuleringar och svaga hjernor hade förflyttat två eller tre af dem på golfvet, likväl äfven dessa, som fallit från sina upphöjda platser och vältrade sig — jag vill ej drifva parodien längre — yttrade vissa oartikulerade ljud, som antydde deras samtycke till förslaget.
Ett så enhälligt bifall kunde endast skänkas åt den erkända förtjensten, och i sjelfva verket var Rosa Bradwardine värdig mycket förnuftigare personers gillande, än dem, Bautherwhillery-klubben kunde uppvisa, äfven innan ledamöterna tömt det första glaset. Hon var verkligen en ganska vacker flicka enligt den skotska föreställningen om skönhet, det vill säga med en rikedom af gyllne lockar
