ELFTE KAPITLET.
Gästabudet.
Undfägnaden var riklig och präktig, enligt den tidens begrepp i Skottland, och gästerna gjorde måltiden all heder. Baronen åt som en utsvulten soldat, lairden af Balmawhapple som en jägare, Bulsegg af Killancureit som en arrendator, Waverley sjelf som en resande, och intendenten Macwheeble som alla fyra tillsammans, ehuru han, antingen af större vördnad eller för att bibehålla den passande kroppsställning, som utvisade, att han visste sig vara i sin gynnares närvaro, satt på kanten af stolen, som var skjuten tre fot från bordet, och stälde sig i förbindelse med sin tallrik genom att framsträcka kroppen i en linea, som sneddade af från nedra ändan af hans ryggrad, så att den, som satt midt emot honom, endast kunde se tupén på hans peruk. Denna lutande ställning skulle varit obeqväm för hvarje annan än den värde intendenten, för hvilken vanan att både sittande och gående iakttaga den, gjort den till en andra natur. I den senare ställningen förorsakade detta visserligen, att en mindre passande kroppsdel kom att utskjutas mot personer, hvilka råkade gå bakom honom; men som de alltid voro ringare personer — ty mr Macwheeble var ständigt ytterst sorgfällig att ge rum för alla, som voro förmer än han sjelf — frågade han föga efter, hvilken slutsats de af denna omständighet kunde draga till hans förakt eller missaktning. Häraf kom sig, att han, då han vankade öfver gården till och från sin gamla
