Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

lemnat byn bakom sig. De andra inträdde i värdshuset, i det de förde Edward med sig i motståndslös undergifvenhet; ty hans värd hviskade till honom, att ett afslag på en sådan inbjudning skulle tydas som en svår förbrytelse emot leges conviviales eller stadgarne för ett gladt dryckeslag. Enkan Macleary tycktes hafva väntat detta besök, hvartill hon äfven hade skäl, då detta var ett vanligt slut på hvarje gladt lag, ej blott på Tully-Veolan, utan äfven vid de flesta andra egendomar i Skottland för sextio år sedan. Gästerna befriade sig derigenom på en gång från sin tacksamhetsskuld för deras värds artighet, uppmuntrade rörelsen på hans värdshus, gjorde heder åt det ställe, som herbergerat deras hästar, och höllo sig skadeslösa för det band, som pålagts dem af den enskilda gästfriheten, genom att tillbringa, hvad Falstaff kallar, den läckraste biten af natten i den obesvärade friheten på ett värdshus.

Luckie Macleary hade derför i säker förväntan på dessa utmärkta gäster sopat sitt hus för första gången på de senaste fjorton dagarne, uppdrifvit sin torfeld till en sådan hetta, som till och med vid midsommartiden erfordrades i hennes fuktiga koja, framsatt sitt nytvättade furubord, understödt dess halta fot med en torfbit, ordnat fyra eller fem grofva, klumpiga stolar i de lägen, som bäst öfverensstämde med ojemnheterna på hennes lergolf, och afbidade derefter i full förhoppning på kunder och förtjenst sällskapet, efter att först hafva påtagit sin rena hufvudduk och sin skarlakansröda plaid. Då de främmande tagit plats under de sotiga bjelkarne i Luckie Maclearys enda rum, som var tätt betäckt med spindelväf kring väggarna, inträdde deras värdinna, som redan fått tillsägelse derom af lairden af Balmawhapple, med en väldig tennkanna, allmänt benämnd hönan, som rymde minst tre stop och fradgade af ett efter värdinnans utsago förträffligt klaret, nyss tappadt från ankaren.

Det blef snart uppenbart, att de smulor förnuft, som björnen ej uppslukat, skulle upp-plockas af hönan; men den förvirring, som herskade, gynnade Edwards beslut att undvika glaset, som lustigt gjorde sin rund. De öfriga började tala fort och på en gång, i det hvar och en skötte sin andel i samtalet utan det ringaste afseende på sina