Den här sidan har korrekturlästs
WILDHEIM.
(Romans.)
1.
Ej dagen, lik en yppig våg,
Man ibland lätta guldmoln såg,
I färger skifta, färger bryta;
Och solen, lik en svana, låg
Ej gungande på flammig yta;
Men med sin sänkta slöja satt
På svarta skyn den dunkla natt:
En nunna lik uti ett tempel,
Der månen lyste fram ibland,
Ett helgonskrin uti dess hand,
Försegladt som med silfverstämpel;
Och här och der, på gränslöst hvalf,
En stjerna i dess radband skalf;
Och fjellets höjd, hvars snöspets flammar,
Och klippornas och skogens stammar,
Liksom pilastrar tyckas stå,
Med bilderverk af silfver på. —
Hvad taflor dock, som strålen väckte
I nattens skymning! Skuggan låg
Och, med sin breda mantel, täckte
Så hvarje dal som hvarje våg,
Att ögat der blott mörker såg.
Wildheim. I
