— 35 —
Den sägen låg på mången tunga:
En svartalf i en rosenknopp.
Ack, purpurläppar gerna sjunga,
Om bruten kärlek, sviket hopp.
Förgäfves ock hvar en jag spörjer
Om intet minne ännu fanns.
Med ögon utaf ljus och glans
Som sitter och sin moder sörger,
Men fick ej svar derpå likväl — —
Då bief det mörkt uti min själ. —
I natt — dock nej! Du skumma sinne
Kom icke fram och narra mig! —
Det var en dikt blott, intet minne,
Det var en dikt, en lögn af dig.
Det var ej hennes röst mitt öra
Förnam i hans, nej. Haralds, nej!
Ack hennes var så mild att höra
Som suset kring en glöm mig ej;
Men skarp var Riddarns; skarp som vinden,
Som tonar i den nakna linden;
Ej någon enda slägtskap fanns
Emellan hennes röst och hans.” —
20.
Så talar han och tror det ordet
Så gerna såsom fordomdags;
Hvar spådom ifrån offerbordet,
Som gick hvar offrare till lags;
Han tror det gerna, ty han brinner
