känna efter, om händelsevis något otyg förirrat sig dit.
Tiden gick, tallriken stod stilla, hopplöst stilla, så där inpiskadt envist, som om den riktigt satt sig i sinnet att inte röra sig ur fläcken. Det stormvärkte i de domnade armarne — —
Plötsligt och fullkomligt oförberedt gjorde det ett ryck i tallriken — Betty gaf sig bums till att hacka tänder, som hon haft betaldt för det, och Lilly kände något obehagligt kallt ila upp och ned efter ryggraden. Men fast höllo de båda. Och tallriken gled, svajade af och an, åkte — —
Det gick en stund, så tog Lilly mod till sig och frågade med mycket ostadig och mycket högtidlig röst hvem »anden» var, som förde. För att få fram svaret började hon sedan att läsa upp alfabetet, och tallriken markerade verkligen några af bokstäfverna med små glidningar, om af egen vilja eller på grund af nervösa ryckningar i de båda spiritisternas uttröttade armar, må vara osagdt.
Man hade fått B-e-l-, och nu kom det z till.
»B-e-l-z,» sade Betty ifrigt, »det blir Belz, det måtte vara en utländare — —»
»Nej.» sade Lilly nervöst, — »det blir Belz — — —»
Och så tog hon om alfabetet igen och, gripen af en ond aning, slant hon med svindlande fart öfver e’t — men förgäfves! Tallriken ryckte till, just då e nämdes, och det af den helt naturliga grunden, att fröken Lillys egna nervösa fingrar gaf den en liten knuff. Men det märkte hon icke själf.
»Belze,» sade hon tonlöst, »bupp!» ifyllde Betty raskt, glad öfver, att också hon kunde hitta ett korn, men i detsamma kom hon att tänka på hvilken storhet, som bar detta namn, blef blek af förskräckelse och tittade
