100
farbror. En sådan där! Visserligen hade hon tillbedt honom, men det var i förmiddags innan hon visste — hu då! Det kokade inom lilla fröken Roberg, och innan den unge mannen tänkt på att häjda henne, sköt hon förbi honom som en vredgad liten blixt, rakt ut genom dörren.
Främlingen såg efter henne, osäker hur han skulle förstå hennes uppförande. En sådan ombytlig liten flicka! Så olik sig mot i förmiddags —
Tanken på förmiddagens angenäma äfventyr gjorde honom helt upprymd och kom honom att glömma stundens bekymmer.
Att tänka sig —
Där hade han, Frans Bergman, på senare tider gått och ansett sig skamligt uselt, ja, nedrigt behandlad. — Så fadern hade plågat honom med denna välsignade Lilly Roberg som han aldrig hade sett, men som man förlofvat honom med, då han ännu var en liten pojkbyting. Han afskydde henne djupt och innerligt — visste på pricken, hur hon såg ut — gamle Roberg naturligtvis upp i dagen — och Roberg som såg ut som en apa! Just som han tagit sin hofrättsexamen, kom det länge fruktade — faderns befallning att resa upp till den gemena småstadshålan och se på tösen — hälst fria, men i alla händelser se henne. Och hotet om indraget understöd satte kläm i befallningen. Han reste, kom fram till »hålan», men han gick inte till Robergs — det bar så för rasande emot — utan vankade i stället omkring i parken.
Då hände det!
Hästen skenade och han ryckte henne upp till sig på parkgången — en liten bedårande mö med stora, blå ögon, duniga kinder och en lång hårfläta slängande på ryggen. De hade promenerat i glömska af allt om-
