102
sig. Hur kunde hon? Hur kunde hon i ett sådant ögonblick slunga i hans ansikte detta namn, som hans kamrater, gycklande med hans mörklagda utseende, ibland på skämt brukade gifva honom?
Han vände raskt om och gick, utan att taga afsked, tillbaka in i förmaket för att sedan aflägsna sig. Just då han skulle gå ut i tamburen, öppnades dörren af — lektor Roberg.
Lektorn torkade ifrigt imman af glasögonen och fixerade med sina närsynta ögon den andre. Hvad månne den där var för en gök? »Den onde är lös» hade den enfaldiga Betty sagt, då hon vettskrämd kom flygande ner för trapporna emot honom. Hm — var det här kanske en friskytt, som jagade efter Lilly? Nå då skulle —
»Hvad vill herrn?» frågade lektorn stridslystet med händerna i sidan och sitt fula fågelansikte vändt upp mot den andres.
Den unge mannen bugade sig stelt.
»Känner farbror icke igen mig? Frans Bergman?»
»Jo, sannerligen är det inte du min gosse, utbrast lektorn förtjust. »Jag har fått bref från far din i dag. — Så du har skjutit i vädret! — Det var mig en hjärtans stor glädje att få se dig. — Sitt ner min käre gosse, så skall jag hämta hit Lilly — sådant ansikte hon skall sätta upp, då hon får se dig!»
Lektorn skulle just beskäftigt rusa åstad, då Frans lade sin hand på hans arm, och nödgade honom att stanna.
»Nej, gör icke det» bad han. »Jag har talat vid Lilly, och vi två hafva ingenting vidare att säga hvarandra. Hon — hon har visat bort mig. — Farväl, farbror.»
Lektorn stod där förvirrad och handfallen, och den
