och han tog inte till sågen, förrän han var alldeles viss på sin sak.
Nu då!
Bordet sattes med en viss kläm i golfvet, för att det skulle förstå, att det inte var värdt att konstra längre, men — ja, det raglade, som hade det varit redlöst öfverlastadt.
Var bordet förhexadt? Hvarför höll det inte balansen? Hvar låg felet? Voro alla benen för korta eller för långa eller kanske ett eller två af dem. Ibland tycktes det halta på alla fyra benen, ibland stod det ordentligt på de tre och lyfte det fjärde i vädret.
Onda ögon — där hade han det! — Hade inte fru Svenson något nyttigare att ta sig för än att sitta och nidstirra på det där viset och önska ondt? Han ville bara fråga.
Så smällde han igen dörren och reglade den. Bordet skulle göras i ordning!
Han arbetade i fem timmar, och när han sedan sparkade kvarlefvorna af bordet ut i förmaket, varierade längden hos bordsbenen mellan nio och tio tum.
Fru Svenson svimmade, men det bekom inte hennes man det ringaste. Han axlade småsjungande sin rock för att gå bort till Grand och få en munter afton. Men Kerstin, som förstod att frun höll på att dö, skickade bud efter hennes faster.
Faster kom.
⁎
Dagen därpå fick grosshandlare Svenson ett bref från sin frus faster.
»Min käre Patrik,» skref hon, »jag har visserligen hört, dels att du skall vara en tyrann i ditt hus, dels att
