öfver båtkanten, och innan någon riktigt hunnit sansa sig, kantrade båten och sjönk bubblande ner i djupet.
Med ett par kraftiga arm- och benrörelser hade Greta, som af sugningen dragits ner, lyckats komma upp till vattenytan igen och blickade sig ifrigt omkring för att se, hur äfventyret vidare skulle utveckla sig.
På litet håll såg hon Signe och Elsa som, frustande och hostande och skakande vattnet ur ögonen, tydligen gjorde sig i ordning att af alla krafter sträcka in mot land . . .
»Var inte rädd, Greta!» hörde hon en röst bakom sig, och om armen kände hon ett fast grepp. »Det är inte alls farligt — jag skall hjälpa er i land!
Hon vände sig häpen om och stirrade in i Lars Andersons bleka ansikte.
»Signe!» hviskade hon ändlöst. »Hon är där — rädda henne — o, skynda!»
Greppet om hennes arm blef fastare, och ansiktet framför henne syntes ännu blekare och beslutsammare.
»Jag kan inte hjälpa mer än en,» sade han häftigt, »och det är dig, Greta, jag vill rädda!»
Fröken Greta kände sig fullkomligt maktlös, och hon skulle ha sjunkit ner i djupet, om inte Lars Andersons starka arm hållit henne uppe.
Viljelöst lät hon släpa sig fram genom vattnet, och hon gjorde inte det ringaste motstånd, när patron Anderson, kännande fast mark under fötterna, ömt och varligt tog henne i sina armar och bar henne upp på land . . .
Sista skymten af fröken Signes hvita klädning syntes mellan träden uppe i backen, och på stranden stod fröken Petterson med höjda ögonbryn och ett menande smålöje om munnen och vred vattnet ur sin långa, bruna hårfläta.
