Men Andersons voro utom sig af förtjusning öfver katten. Fru Anderson knöt ett rödt sidenband om halsen på honom och kysste honom oftare och med mer ömhet än sin egen man, och de unga Andersönerna gjorde allt hvad de anständigtvis kunde för att i sin omåttliga kärlek krama lifvet ur den lilla ångestfullt jamande »Lina».
Det var inte längre så helt med enigheten familjerna emellan. Herrarne voro sig lika och drucko hvar kväll sina fyra toddar i skönaste endräkt; Petterson ägnade inte skymten af en tanke åt doggen Primus, och Anderson skänkte ingen åt katten Lina. Men emellan de öfriga familjemedlemmarna kom det en viss spänning, för att använda ett mildt och oförargligt uttryck. Fruarne kysstes inte vidare, när de träffades, och det var alldeles gifvet, att med hvilket ämne de än började sina samtal, så slutade de alltid med att, i figurlig mening förstås, kasta hunden och katten i ansiktet på hvarandra. Pettersons småttingar slogo vatten på Lina, och Andersons barn kastade småsten på Primus. Och de båda familjernas fyra jungfrur trätte på hvarandra, så att det hördes öfver hela huset. Det var ett fyravåningars stenhus!
Saken utvecklade sig alldeles på det sätt, som man kunde vänta.
Fru Anderson skref anonyma bref till värden och klagade i »lidande hyresgästers» namn på Pettersons gemene dogg och frågade i desammas namn, om inte värden med stöd af någon lagparagraf kunde sätta munkorg på det usla hundkreaturet. Hvad fru Petterson beträffar, så satt hon i timvis nere på värdens kontor och frågade om och om igen, ifall inte Andersons kunde åläggas att klippa klorna och dra ut tänderna på sin otäcka katt.
