Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

36

blom som låg i en hög på golfvet och lät penseln med rusinnig fart sno rundt benen på stolen.

»Det ser förfärligt trefligt och roligt ut,» sade hr Zätterblom intresseradt och satte sig ännu bekvämare upp i stolen.

»Ja, det är det också! Gränslöst roligt, sade fru Zätterblom och strök med sin nersmetade hand undan hårtestarne som kröpo in i ögonen på henne. »Kanske du vill fortsätta en stund i mitt ställe»?»

»Och beröfva dig ditt kära nöje?» frågade hr Zätterblom i förebrående ton. Det kan du väl ändå inte tro om mig, Beata? Nej, håll du på, älskling, och roa dig af hjärtans lust, men tänk något på dina knän och lägg något mjukt under dem — du kan få vatten i dem annars — och så tycker jag inte du skall stryka fullt så mycket färg i ansiktet och i håret. Du skall inte tro, att jag talar af snålhet — om det går åt för en 10—15 kr. mera färg, det spelar guskelof ingen vidare roll för oss, men det kan vara gift i den — grön färg är vådligt lömsk — och så biter den sig fast så förfärligt hårdt — du får nog lägga dig i terpentin en fjorton dar, innan du blir ren igen —»

»Kan du inte hitta på något annat att sysselsätta dig med än mitt arbete?» frågade fru Zätterblom mörkt och stack hufvudet under stolsitsen för att med sina närsynta ögon se efter, om innersidan på benen ordentligt täckts af färgen.

»Nej, det är ett så utsökt nöje att se hur väl du målar,» svarade hr Zätterblom hjärtligt. »Du hoppar öfver en fläck här och en fläck där, så att den gamla färgen får titta fram — det blir liksom marmoreradt — mer omväxling i det hela — en riktigt målare målar så slätt och enformigt och banalt — det är en sådan graciös