stig, alldeles som om han hade rabies i faggorna, att vår husläkare säger, att det är arsenik i tapeterna, och annat i den vägen, som du kan hitta på.»
Men fru Zätterblom var alltför klok och erfaren för att breda på så där otympligt och tjockt utan skref bara, att köksan låg i lindrig tyfus, husan hade rymt, att tre kakelugnar i våningen voro under rifning och att det enda beboeliga rummet var sängkammaren, där man ju emellertid inte kunde taga emot en gäst, om än aldrig så kär.
Fru Lundström skref tillbaka, att Göteborgsresan ville hon inte afstå från. Hon tänkte bo på hotell.
Och så kom hon.
»Nu tycker jag mina pängar skola få vingar, sade hr Zätterblom dystert. »Konditoribesök, ut och in i stans alla affärer, på teatrar, konserter, föreläsningar, kafferep, supéer och allt annat rackartyg.»
Fru Zätterblom ransakade sin hjärna. Slöseri var fjärran från henne men hon ville gärna synas gentil och liberal. På något sätt måste hon visa sig uppmärksam mot fru Lundström. Bjuda henne hem behöfde hon inte tack vare köksans tyfus och de rifna kakelugnarna och inte på teatern eller andra världsliga nöjen eftersom fru Lundström var allvarligt sinnad.
Hon stannade vid beslutet att bjuda henne på en åktur rundt Danska vägen. Och i taxameterdroska för att vara säker på att inte blifva uppskörtad af en bedragare till kusk.
Innan hon steg upp i den eftertelefonerade droskan för att fara och hämta fru Lundström på hotellet, genomborrade hon kusken med en skarp blick och frågade hvar taxametern var.
»Där» sade kusken och pekade på taflan. »Frun
