82
med detsamma blef så godt som den dåligaste varelsen i hela stan.
― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ― ―
Fru fabrikörskan befann sig för tillfället i en mycket upprörd och — det är beklagligt att behöfva tillägga det — ganska retlig sinnesstämning.
Det hade alltid varit hennes fasta beslut, att hennes enda barn, Anna, skulle göra ett parti så glänsande, att folk skulle få minst gallfeber af’et, och så drar flickungen ett groft streck öfver alla dessa trefliga beräkningar genom att efter en förtjusande utfart i det gröna komma hem alldeles dödligt förälskad i jägmästare Halling. — Nå ja, då hade ju saken inte tett sig så afskräckande, jägmästaren var visserligen fattig som en kyrkråtta, men af fin familj, ståtlig, belefvad, uppburen, och fru Brumberg måste med en suck medgifva, att hon alltid i sitt hem mottagit honom med en viss oförsiktig, uppmuntrande värme. Nej, inte alltid, endast till den dag ryktet som en löpeld spred sig, att det vackra Almnäs utanför staden sålts till en grefve, en rik grefve, som, till råga på allt, inte var gift! Då hade fru Brumberg ögonblickligen blåst till reträtt och isnat till i den grad, att det ville till en af kärlek totalt förblindad jägmästare för att inte observera och förstå vinken. — Att tänka sig att ha en grefve, en riktig, lifslefvande grefve på mindre än en half mils afstånd ifrån sig! Rakt att ta på hyllan! Om inte — fru Brumberg rynkade hotfullt pannan — denne välsignade jägmästarn varit! — Och på gårdagens soaré hade grefven, lång, smal och öfverväldigande förnäm, uppenbarat sig, nådig mot alla, men ridderlig, kolossalt ridderlig mot bara en enda — Anna!
A-a-a-hhh! Fru Brumberg slöt ögonen och försjönk med stilla hänryckning i gårdagens stolta minnen.
