84
en tydlig förnimmelse af, att han nu kunde låta allt hopp fara.
För att påskynda händelsernas gång sände fru Brumberg samma dag bort Anna långt in i en obygd, för att hon där i en stilla prästgård skulle få tillfälle riktigt klargöra för sig det himmelsvida företräde en rik grefve hade framför en fattig jägmästare.
Hvad som förefallit hos Brumbergs blef snart kändt ute i staden, och det fanns alltför många oförlofvade flickor, för att inte en storm af ovilja och raseri skulle väckas till lif. Så skamligt handladt mot den stackars präktige Halling! Så tarfligt, så uselt, så hjärtlöst! Man skulle få se, att stadens ungherrar efter detta — alldeles som innan Halling kom — inte skulle ha ögon för någon annan än den där Anna Brumberg och hennes hundra tusen. — — — — — —
Tiden gick. Hos Brumbergs låg det oväder i luften. Fabrikörn, som helt och hållet gick upp i sin affär, satt dagarne i ända på kontoret, totalt bragt ur humör af arbetarnes begäran om löneförhöjning, och fru Brumberg vandrade omkring där uppe i våningen som ett åskmoln, färdig att bryta ut i blixt och dunder af vrede öfver att Anna, trots det, att hon fått veta hur genomskinligt ifrigt grefven frågade efter henne, alltjämt höll fast vid den där jämmerlige jägmästaren. Den ende, som höll humöret uppe i huset, var unge Figge Blom. Denne gentleman var brorson till fru Brumberg, och man måste få en fullt korrekt uppfattning af hans enkla person, när man hör, att fabrikörskan hade honom i sitt hem endast af den orsak, att fabrikörn dagligen skulle ha anledning att på sina knän tacka en nådig försyn, som inte skänkt honom någon son.
Det var något mycket säreget med unge Blom. Det fanns inte spår till ondt i honom, men det oaktadt var
