Sida:Zätterbloms och annat hyggligt folk.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
95

kan du tänka dig så förargligt — nu kommer det sorgliga igen — jag vet inte, hvad han heter, och inte vet han, hvad jag heter eller hvar jag bor, för vi hade tusende andra saker att tala om, och så sprang jag hem genom Blomqvistens bakväg. — — Hur ska vi nu kunna hitta reda på hvarandra?

»Vet inte,» förklarade efter en stunds besinnande jungfru Betty, totalt handfallen inför detta kvistiga fall. »Han var väl resande på stan? — Ja, jag kan tro det. Jag har gudskelof aldrig sett någon, som varit lik den lede i denna stan — här fins bara ljusa, hyggliga karar.»

Det var den linhårige skräddaren, som åter var framme och spökade i Bettys trånga hjärna.

Fröken Lilly såg sig försiktigt omkring, makade sig tätt intill Betty och hviskade hemlighetsfullt:

»Jag vet, hur jag skall få reda på både hvad han heter och om han håller af mig och för resten på allting

»Nej men! utbrast Betty förtjust och helt orolig om hjärtat. »Då kanske också — om — om skräddare Pålman — håller utaf —»

»Jaa då, som ingenting! Ser du — ja, du vet, att jag i vintras var och hälsade på tant Ström ute på landet. Hon är spiritist — det vill säga (i en låg, knappast hörbar hviskning) hon kan tala med — andar!»

Vid denna häpnadsväckande underrättelse kunde Betty icke få fram ett ljud, hon bara gapade, men det gjorde hon också med besked.

»Hon talade jämt och samt med dem genom — bord, du.»

Men nu hade Betty fått igen talförmågan.

»Bord?» utbrast hon förnärmad. »Tror fröken verkligen, att det går i mig?»

»Ja, just bord! Tant Ström och ett par bekanta satte