detaljbestyr. Nya behof uppstodo, som alstrade nya, mer invecklade förhållanden i landets förvaltning och så blef nödvändigt att fördela detaljerna på flera händer. Detta föranledde de i Stockholm nämde år församlade ständerna att begära hos hertig Karl svenska män af evangeliska läran till stadiga riksens råd, af kvilka de fem förnämsta skulle vara drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare. I sitt svar härpå den 11 Juni nämde hertigen tolf svenka män till riksråd och bland dem Axel Nilsson Ryning till riksamiral. Allt detta godkändes och intogs i förenämda riksdagsbeslut.
Öfversteamiralen blef således såsom riksamiral en af rådets främste och ständiga ledamöter.
Axel Ryning var af en gammal och förnäm slägt. Vid 25 års ålder hade han år 1577 kommit till hertig Karls hof såsom kammarjunkare och sedan njutit hertigens personliga ynnest och umgänge. Uti dennes instruktion den 1 Febr. 1602 för underhandlarne med Danmark kallas Ryning: "ståthållaren på Gefleborg och uti Norrlanden Axel Ryning till Uttervik, riksens amiral”.[1] Ehuru icke förut använd vid flottan synes således att hertigen redan före 1602 års riksdag tänkt begagna honom som rikets amiral.
Emellertid blef detta första val af riksamiral icke det lyckligaste. Den nye riksamiralen var sjuklig och overksam. Hertig Karls missnöje uteblef ej heller. I bref till Ryning den 7 April 1603 beklagar sig hertigen öfver, att denne ej med nog drift besörjer skeppsutredningen, sägande bland annat: "och der I hvarken kunne eller vele beställa, så må I säga det ifrå Eder".[1] Nio dagar derefter befaldes Ryning, att bege sig till Finland och drifva på att det finska krigsfolket komme öfver till Lifland.[1] Sedan stannade han i Finland till årets slut, då han erhöll befallning att komma till hertigen i Nyköping.[2] Under tiden sköttes flottans angelägenheter hufvudsakligen af amiralerna Joakim Scheel och Hans Klasson Bjelkenstjerna.
Ar 1604 skulle Ryning ut på sitt första sjötåg såsom amiral öfver flotta. Han hade derför redan den 25 April erhållit konungens instruktion, men upprepade påminnelser oaktadt, syntes han aldrig få flottan färdig. Slutligen förgick tålamodet konungen, så att han skref den 8 Juni till
