derefter skulle den sjuke vara alldeles restituerad till sin förra helsa, antogs på prof och skulle få en riksdaler för hvar båtsman som han botade.[1] Fjorton dagar derefter anmälde bardbermästaren Boltenhagen, att de karlar, som Jakob Bruun fått till prof att kurera för “rödsjukan“, hade alla dött.[2]
En konstapel fick 1641 tillstånd att resa till Karlstad för att söka bot för sina ögon hos en “chirurgus“ derstädes.[3] Löjtnant Georg Liddel fick 100 riksdaler till respenningar att resa till den nyss upptäckta sundhetskällan i Tyskland för att bota sin kropps stora olägenhet.[4]
Amiralitetsmedikus.År 1654 fick amiralitetet sin första medikus eller examinerad läkare. Dertill antogs Petrus Schallerus (adlad Gripenflycht 1675), som förut varit fältmedikus vid armén. Han omkom på skeppet Kronan (1) d. 1 juni 1676, hvarefter man hade stora svårigheter att få någon ny amiralitetsmedikus. Slutligen lyckades man öfvertala doktor Gustaf Lohrman att åtaga sig detta embete, ehuru med rätt för honom att icke behöfva blifva qvar på något skepp under sjödrabbning, utan skulle han då sättas i land eller på någon farkost, som ej användes i striden, så länge denna pågick.[5]
Doktor Lohrman tjenstgjorde ej längre än några månader år 1676 eller till årets slut, emedan han i oktober blifvit konungens lifmedikus.[6] Härefter mötte åter samma svårighet att få embetet besatt. Amiralitetskollegium beslöt slutligen att skrifva till samtliga doktorerna i hufvudstaden med förfrågan om någon af dem ville tjena såsom amiralitetsmedikus.[7]
Amiralitetsmedikus hade att bota inre sjukdomar och utöfvade tillsyn öfver bardberarne, som hade yttre åkommor om hand. På sjögående flotta var han sjelfskrifven på amiralsskeppet. Doktor Schallerus förbjöds 1668, att icke utan riksamiralens tillstånd resa till sin gård på landet.[8]
Bardberare. Bardberarne voro antingen mästare eller gesäller. Vid amiralitetet funnos under hela perioden tre ordinarie bardbermästare utom åren 1641—1648 och 1677—1680, då det fans fyra.[9]
