Vid den “examen“, som regeringen d. 29 mars och 1 april
1636 anstälde med amiralitetskollegium, anmärktes vid
granskning af 1635 års rättegångsprotokoll:
att rätten dragit saker till sitt forum, som hörde rådstuga
och häradsting till;
att han dömt godtyckligt, utan att iakttaga lag, laga
stadgar eller sjöartiklarne;
att fiskalen understundom suttit i rätten såsom assessor
och judex;
att i protokollen inga vota eller diskurser antecknats;
att rätten tillvällat sig benådningsrätt, “hvilket direkt
löper emot jus majestatis och rättegångsordinantien“.[1]
För att hjelpa detta föreskrefs i det af Adler Salvius år 1636 författade förslaget till instruktion för amiralitetskollegium, att samma rättegångsordning skulle brukas i amiralitetsrätten, som i hofrätt och krigsrätt. Först skulle käranden eller fiskalen framställa sjelfva saken i svarandens eller den åtalades närvaro och derpå begära dom. Derefter skulle svaranden tillåtas att frambringa “sin nödtorft“ skriftligen eller muntligen, “på hvilket sedan repliceras och dupliceras, så vida saken det fordrar, dock icke öfver trepliken“. Sedan skulle amiralitetsrätten examinera saken på det nogaste, “låta den pro et contra debatteras och efter omröstning fatta domen. Om denna angår någon konsiderabel person eller ära och lif, skall den underställas kungl. maj:t, men annars har amiralitetsrätten magt att domen strax exeqvera låta“.[2]
Sjörätten var en domstol, som vid behof tillsattes å sjögående flotta eller i hamn för mål, hvilkas afgörande icke kunde uppskjutas eller lämpligen hänvisas till amiralitetsrätten i Stockholm. Sjörätts dom, som angick lifvet, fick ej exeqveras utan amiralitetskollegiets vetskap.[3] Amiral Erik Ryning föreskref i sitt sejnbref d. 22 juli 1645 af flottan vid Dornbusch: “Icke heller skall någon officer understå sig att låta på någon båtsman eller bösseskytt, mycket mindre på någon underofficer, execution ske med råspringande på något skepp, med mindre saken först varit före i en ordentlig sjörätt, der är afdömd och till execution förvisad.[4]
