antogs till “inspektor öfver byggningen i Calmar“ med en årlig lön af 200 daler.[1]
Med år 1679 upphörde Kalmar att vara flottans hufvudstation. Vid årets slut skickades större delen af flottan till Blekingekusten, der de flesta skeppen förlades vid den ännu obebyggda Trossö.
År 1680. I Kalmar blefvo sålunda qvar blott skeppen Wismar (2) och Abraham (2) samt fyra bojorter under befäl af major Pål Rumpf.[2] Han hade under sig två kaptener, en artillerilöjtnant, två underlöjtnanter, tre skeppare, en medelstyrman, en konstapel, tre arklimästare och en bardberare.[3]
Skeppsbyggnaden i Kalmar hade hittills utförts på privat varf, men nu skulle flottan inrätta ett eget sådant. Detta anlades år 1680 på Stora och Lilla Knorrholmen eller de nu s. k. Varfsholmarne strax norr om staden.[4] En bro skulle anläggas från staden till Lilla Knorrholmen.[5] Denna blef färdig i januari 1681 och kallades “skeppsbryggan“, hvarefter en bro, kallad “amiralitetsbryggan“, lades mellan de båda holmarne.[4] Hit fördes skeppsbyggnadsmaterialier och förnödenheter från Medelpads nedlagda varf.[6] De för skeppsbyggeriet anstälda tvåhundra timmermännen och trehundra båtsmännen skulle beredas fri inqvartering i staden, hvarom guvernören i Kalmar general Hans Georg Mörner skulle draga försorg.[7] Major Pål Rumpf och byggmästar Gunnar Root skulle hvarje morgon, middag och afton låta uppropa arbetsfolket och icke tillåta någon att vara borta.[8]
I augusti 1680 befalde konungen att två skepp skulle sättas på stapel på nya varfvet i Kalmar.[7]
