innevånare i stad, voro befriade från denna tunga. När derför kofferdiskeppare, som tillika voro borgare, blefvo antagna till officerare vid flottan, så befriades de genast från erläggande af några utskylder till staden.[1] Samma var förhållandet med andra borgare, som antogos vid amiralitetet, såsom bryggare, flaggmakare, bildsnidare m. fl.[2]
År 1680 utfärdades öppet bref för reducerade officerare vid amiralitetet, hvilka förbundit sig att vid anfordran åter inställa sig i tjensten, att vara fria för borgerlig tunga, liksom ständiga officerare.[3]
Friheten från borgerlig tunga utsträcktes äfven till städernas båtsmän på det sätt, att borgmästare och råd förbjödos att besvära båtsmännen med vakthållning, vägrödjning, uppförande af staket o. d.[4]
35.
PENSION.
De flesta fingo afsked utan att erhålla någon pension.
En ordnad pensionering uppstod först genom
amiralitetskollegiets år 1680 utfärdade s. k. reglemente.
Förut ansåg man, att den, som erhöll afsked, ej hade derefter rätt till något understöd af kronan. Men om vid ett afsked, särdeles efter en lång tjenstetid, ömmande omständigheter, såsom sjuklighet eller ytterlig fattigdom, förelågo, då försäkrades vanligen den afskedade om något årligt mindre understöd under sin återstående lifstid. Någon allmän grund vid bestämmandet af dessa belopp, synes ej hafva förefunnits. Till belysande häraf meddelas några exempel å beviljade pensioner inom olika grader. Dessa exempel äro bland många uttagna såsom typer.
För flaggmännen ifrågakom icke någon pension, emedan de i regel ej afskedades, utan stannade qvar i tjensten till
