lefvande till Stockholm. Men år 1667 anmodades fogden att sälja boskapen och skicka penningar i stället.[1]
Boskapspenningarne beviljades första gången vid 1620 års riksdag, bestämdes år 1642 till två daler pr mantal och beviljades sista gången 1657, hvarefter de blifvit en ständig ränta.[2] För amiralitetet anvisades af dessa penningar ganska vexlande belopp eller mellan 3,000 och 13,000 daler om året.
Skjutsfärdspenningar beviljades vid 1642 års riksdag i stället för den s. k. friskjutsen eller rätten till fri skjuts och gästning för en hvar, som reste i kronans ärenden. De skulle utgöras med tre daler af hvarje krono- och skattehemman samt hälften af frälset. Detta bekräftades år 1649, hvarefter denna skatt blef ständig.[3] Det årliga för amiralitetet anslagna beloppet vexlade mellan 2,000 och 17,000 daler.
Råg- och riksdalershjelpen anvisades blott två gånger, nemligen år 1655 med 19,957 daler och 1656 med 4,615 daler.
Förläningar i räntor voro vissa personer anvisade i afräkning å deras löner. Räntan af Bornholms vederlags gods, omkring 3,500 daler, var anslagen åt riksamiralen. Asarums sockens ränta (“skånska medel“), omkring 1,500 à 2,000 daler årligen, tillhörde Bodekulls varf.[4]
Bergverkstionde bestod af kopparräntan, jerntullen och messingstullen.
Kopparräntan utgjorde en fjerdedel af tillverkningen vid Falu koppargrufva.[3] Hon var amiralitetets bästa och redbaraste anvisning, ehuru det årliga beloppet vexlade högst betydligt eller från 109,987 daler år 1653 till 1,337 daler år 1667. I medeltal erhöll amiralitetet 20,000 daler om året af denna ränta.
Jerntullen af Vestmanlands bergslag, 20,000 daler, anvisades för år 1637.
Messingstullen. Af denna anvisades 5,000 daler för år 1673.
Tull och accis bestod af stora sjötullen, “lilla tullen och accisen“, livländska licenten och tobaksmedel.
Stora sjötullen ansågs liksom kopparräntan vara “goda
