Österhanninge, Vesterhanninge, Sorunda, Enhörna, Turinge, Åkers och Länna socknar. I Uppland åter i Roslagen i Riala, Österåkers och Vallentuna socknar upp till trakten af Norrtelje och derifrån ända upp till Hargs och Börstels socknar vid Östhammar. För arbetets utförande beordrade amiralitetskollegium en löjtnant eller en skeppare med folk från Skeppsholmen. För det, som höggs å skattehemmans egor, betalades ersättning enligt öfverenskommelse.[1] Om virkets framkörande till sjön ackorderades med allmogen.[2]
I sydligaste Sverige var deremot tillgången på timmer ej rikligare, än att sådant måste år 1680 hemtas från Gotland för nödiga tarfvehus uppförande i Karlskrona.[3]
Plankor och bräder erhöll amiralitetet dels genom sågning af eget timmer och dels genom direkt inköp. Förut är nämdt, att på Skeppsholmen funnos tolf à tjugu sågare bland handtverksfolket; dessa voro antagligen äfven sysselsatta att såga timmer till plankor och bräder. Men detta motsvarade ej behofvet. Derför anlade amiralitetet egna sågar. Den äldsta var Bergshamra såg i Länna socken, två mil söder om Norrtelje, hvilken anlades redan år 1585.[4] Der voro två sågare anstälda, hvilka uppköpte timmer af allmogen i trakten och sågade deraf bräder. Dessa pråmades sedan till Stockholm. År 1655 beslöt amiralitetskollegium att nedlägga Bergshamra såg, “emedan bräderna blifva billigare att köpa sågade.“[5] Kollegiet hade då redan anlagt en ny såg på Gotland. Denna byggdes år 1653 vid Kappelshamn på öns nordvestra kust i närheten af Fårösund.[6] Timmer köptes af bönderna i trakten och sågades till plankor eller till 2 à 21⁄2 tums bräder, att dermed förhyda skeppen.[7] Större delen sågades dock till plankor. Den sista skeppslasten deraf omtalas år 1661, hvadan sågen torde derefter blifvit nedlagd.
Hvarken Bergshamra eller Kappelshamns små sågar kunde tillfredsställa behofvet af plank och bräder. Sådana måste derför upphandlas, såsom skedde från Skebo i Roslagen år 1639,[8] från Gefle år 1643[9] samt från Hudiksvall och
