amiralitetskollegium Gudmund Spak Ehrencrantz blef det första civila amiralitetsrådet. Riksamiralen K. G. Wrangel hade visserligen förelsagit i rådet år 1661, att ett civilt amiralitetsrådsembete skulle inrättas, men riksdrotsen förklarade att “amiralerna böra föra consilierna“.[1] Ehrencrantz var en duglig och rutinerad embetsman, som visade sig vara af god nytta under diskussionerna i kollegiet, om han än icke särdeles inverkade på besluten.[2]
Man kan förstå med hvilka känslor herrar Stenbock, Brahe ock Stjernsköld skulle upptaga dessa nykomlingar i sin slutna krets. Men konungens befallning måste åtlydas. Amiralerne Uggla och Bär voro frånvarande från hufvudstaden. Till dem sändes bref att infinna sig i kollegiet tjugondedag jul för att börja den nya tjenstgöringen.[3] De båda amiralerne Clerck och sekreteraren Ehrencrantz anmodades deremot genast att inställa sig i kollegiets plenisal d. 16 december. De mottogos då högtidligt af riksamiralen, som höll till dem ett helsningstal, “önskandes dem alla tre till deras charger mycken lycka och välsignelse, att det måtte lända Guds namn till ära, H. K. maj:ts och kronans tjenst till befrämjande och dem till godt namn, ära och beröm“. Derefter “anmodades de att sätta sig på de dertill förordnade stolar vid rådskammarbordet.“[4]
Denna nya tillförsel af krafter i kollegiet hade en öfverraskande verkan. Det kom lif i spelet och man märker genast af protokollen, att en frisk bris håller på att fylla de förut så slappa seglen. Antalet sammanträden sprang genast upp, så att år 1675 utgjorde de tvåhundraelfva. Amiral Klas Uggla och amirallöjtnanten Hans Hansson Clerck tillförde diskussionerna en förut saknad sakkunskap. De yttrade sig ofta och med frimodighet. Den härvid alldeles ovane riksamiralen tappade hufvudet och saknade förmåga att bibehålla ledningen vid sammanträdena. Han förklarade sig vara gammal och svag, ville vara från alltsammans och önskade få komma i ro på sitt gods. Och redan ett halft år efter förändringen hade han så förlorat sin prestige, att då kan d. 15 juni 1675 föreslog notarius publikus Gustaf Prosperius till erhållande af den lediga notarietjensten i kollegiet, förslaget icke
