| Stycken | Sjöfolk och knektar | |
| Merkurius (3) | 26 | 155 |
| Vesterviks Fortuna (3) | 24 | 95 |
| Kattan (3) | 20 | 97 |
| Enhorn (3) | 18 | 106 |
| Gripen (3) | 12 | 64 |
| brännaren S:t Mikael (3) | — | 17 |
| galioten Lammet | 14 | 96[1] |
Denna betydliga flotta bestod således af fem stora, tretton medelstora och sexton små skepp, tre brännare, en galiot, en pinass och en bojort, förande tillhopa omkring 1,070 stycken och bemannad med omkring 5,900 sjöfolk och knektar.
Den 23 juli kl. 10 f. m. gick flottan till segels med nordvestlig kurs och ankrade på qvällen under Möen. Vid solens uppgång följande dag fortsattes kosan åt Stevn, der ankaret fäldes en mil från land. På Scepter (1) hölls krigsråd, hvartill kallades general K. G. Wrangel, viceamiralerna Peter Blume och Henrik Gerdtson (Sjöhjelm) samt majorerna Richard Clerk, Henrik Hansson (Lindorm) och Abraham Du Quèsne. Amiral Ulfsparre torde hafva varit för tillfället sjuk. Den 25 på morgonen gick flottan längre norrut på Kjögebugten och ankrade en och en half mil från Köpenhamn. Man kunde se danska flottan ligga i hamn. Den 6 augusti gingo amiral Ryning och general Wrangel på skeppen Kalmarnyckel (3) och Svan (3) till Skanör att konferera med fältmarskalken Gustaf Horn. Då beslöts att Wrangel skulle anfalla öarne i Stora Belt och landstiga med rytteri och fotfolk. Dervid skulle han understödjas af amiral Mårten Ankarhjelm, som skulle beordras med sin flotta från Göteborg till Kristianspris. Den 8 augusti eröfrades danska flöjten S:t Peter med tjugutvå stycken. Strax derefter kom Ryning tillbaka till flottan. Den 13 augusti på morgonen erhöll han bref från rikskanslern Axel Oxenstjerna med befallning att inställa alla fiendtligheter, emedan fredstraktaten var öfverenskommen. Ryning skref då till amiral Ankarhjelm, att han skulle stanna qvar i Göteborg.[2]
