Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/422

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
404
43. SJÖTÅG.

Öland. Bojorten Mjöhunden kom då till flottan med ett bref från konungen, innehållande ytterligare order att uppsöka och anfalla danska flottan.[1] Den 5 sept. utskickades skeppen Falken (2) och Merkurius (2) på kryssning. Den 7 gick flottan söderut och ankrade på qvällen under Ölands södra udde. Dagen derpå kommo Falken (2) och Merkurius (2) tillbaka. Den 10 sept. erhöll Bjelkenstjerna underrättelse af en skeppare från Lübeck att danska flottan, tjugufyra skepp stark, låg under Dornbusch vid Rügen. Då vinden på qvällen gick på nordost, lyfte flottan ankar. Följande dag kl. 3 e. m. fick man känning af Bornholm. Major Tönnes Speck på Amarant (2) beordrades att segla förut med fem skepp.[2]

Slaget under Möen d. 12 och 13 september. Den 12 september var vinden ostlig och vädret vackert. Under det flottan avancerade från Bornholm åt Dornbusch fick hon danska flottan i sigte mellan Skåne och Möen. Denna bestod af tjuguåtta större och mindre skepp under riksamiralen Henrik Bielke och var betydligt underlägsen den svenska flottan.[3] Bjelkenstjerna satte genast kurs på danska flottan. Striden började kl. 4 e. m., i det Bjelkenstjerna gick med Draken (1) “recta“ på danska amiralsskeppet Frederik, som gick främst i sin flotta. Men Bjelkenstjerna fick ringa biträde af sina skeppskaptener, enär “de till större delen höllo sig alldeles lofvarts från fienden.“ Skeppet Draken (1) fick sådan skada på sin mesanmast, att det måste lägga på lä och reparera. Bjelkenstjerna skickade upprepade befallningar med bojorter och jakter till skeppskaptenerna, att de skulle gå in på fienden, men fåfängt.[2] På qvällen kom amiral Niels Juel från Köpenhamn med en förstärkning af elfva nyutrustade skepp.[3] Under hela natten höll sig fienden i god ordning, båda flottorna gående bredvid hvarandra. Den 13 var vinden fortfarande ostlig. Genast i dagningen gick Bjelkenstjerna åter på fienden, men blef äfven nu i början föga understödd af de andra skeppen, hvilka höllo sig undan, utom Amarant (2), Mars (2) och några andra. Men slutligen blefvo äfven de öfriga tvingade att gå på fienden, “så att man omsider kom

  1. R. R. 19 1657.
  2. 2,0 2,1 A. K. reg. 1657: Bjelkenstjernas journal.
  3. 3,0 3,1 H. G. Garde: Den danske og norske Sømagts historie sid. 226—227, men enligt H. D. Lind: Kong Frederik III:s Sømagt sid. 117 är detta osäkert.