Riksamiralen, som genom dom redan d. 3 maj blifvit förklarad “incapabel“ att sköta sitt embete, lemnade Dalarö d. 9 juli, hvarefter befälet öfvertogs af amiralen grefve Nils Brahe.[1]
Den 19 maj hade kommendör Lorents Pettersson blifvit beordrad till Sandhamn med skeppen Gröna Jägaren (3), Hanö (3), Elisabet (K) och en bojort för att kryssa på finska, Ingermanlands och Livlands farvatten och uppbringa kapare.[2] I slutet af maj begaf han sig af. I början af oktober beordrades skeppet Hanö (3) att konvojera skutor mellan Furusund och Flisöhamn på Åland, men de öfriga fartygen skulle gå till Djurhamn innanför Sandhamn och afvakta vidare order.[3]
I slutet af juni uppdrogs åt kommendör Olof Eriksson Borg att gå och kryssa efter kapare i Finska viken och på Livlands farvatten med skeppen Riga (2), Nordstjernan (2), Lammet (K), Lilla Konung David (K) och två bojorter.[4] Han befaldes sedan att hufvudsakligen kryssa mellan Hangö och Dagö samt i sjelfva mynningen till Östersjön af Ålands haf och gjordes personligen ansvarig för den egendom, som förlorades på dessa farvatten genom kaperi.[5] I augusti fick han förstärkning af skeppen Mikael (K) och Baneret (K).[6] I slutet af samma månad kom han tillbaka till Djurhamn med Riga (2) och Nordstjernan (2), der de fingo tillsvidare stanna, och några små skepp skickades i stället ut att fortsätta kryssningen.[7]
Den 22 juni skref konungen från Malmö till riksamiralen i Dalarö, att han skulle göra flottan i ordning att åter gå till sjös för att hålla fienden från svenska kusterna.[8] Sedan följde flera påminnelser om flottans skyndsamma utredning och när hon gick till sjös skulle amiralen Nils Brahe hafva högsta befälet.[9] Någon flotta kom dock ej mera ut detta år. Flottans båda förnämsta skepp, Kronan (1) och Svärdet (1), hada tagit sitt utvalda befäl och manskap med sig i hafvet. De luckor, som derigenom uppstått, kunde icke så hastigt fyllas. Nils Brahe kunde ej ersätta Klas Uggla.
