få flytta flottan till Kalmar, så att knektarne på flottan kunde användas till försvarsarbetena vid slottet.[1] Detta bifölls och d. 14 ankrade flottan en fjerdedels mil utanför Grimskär vid Kalmar. Dagen derpå lades de större skeppen så nära under staden som möjligt och de öfriga förankrades “två goda musköthåll“ från Grimskär på sju famnars vatten.[2]
Den 19 juli skickades skeppet Hjorten (2) på kryssning norrut, fyra à sex mil utanför Ölands norra udde, men skulle om nätterna gå tillbaka under ön Jungfrun.[1]
Den 24 juli företog den danska flottan en landstigning vid Vanneberga på Skånes östra kust omkring en mil från Sölvesborg. Som härigenom den skånska härens förbindelser hotades, befalde konungen Wachtmeister att marschera dit med alla knektarne på flottan.[3] Han hade kommit till Blekinge, då han fick bref från konungen att återvända, emedan konungen lyckats intaga Kristianstad, hvarigenom förbindelserna återstäldes.[4]
Kryssningen fortsattes under augusti såväl norr som söder om Kalmarsund. Kommendör Pål Rumpf kryssade med fyra skepp mellan Jungfrun och Gotland samt major Matts Dynkirck med två skepp utanför blekingekusten.[5] Den 22 augusti befalde konungen Wachtmeister att gå med flottan till Karlshamn “för att vara närmare tillhands“,[6] hvilket dock ej skedde.
Sedan Niels Juel med biträde af brandenburgska trupper i sept. eröfrat ön Rügen, seglade han i slutet af månaden till Öresund och upplade sin flotta i början af oktober.[7]
Amiral Wachtmeister hade tänkt att lägga flottan öfver vintern i Nynäs hamn midt emellan Elfsnabben och Landsort och derför låtit upploda hamnen.[8] Men när höststormarne kommo, fick flottan stanna qvar och låg öfver vintern, som förut är nämdt, en half mil norr om Kalmar i Björkenäs gamla örlogshamn. Wachtmeister reste från Kalmarsund i början af november och lemnade befälet till amiral Erik Sjöblad.[5]
Sedan hufvudflottan lemnat Dalarö hade amiral Hans Hansson Clerck befälet öfver försvaret af Stockholms skärgård, biträdd af amirallöjtnant Peter Rosenholm.[9] På hösten
