utnämningar skedde utan kollegiets hörande och vetskap. Sedan drottning Kristina d. 23 januari 1652 utnämnt öfverstelöjtnanten Gustaf Wrangel till amirallöjtnant, skref hon d. 22 derpå följande maj till kollegiet, att Wrangel skulle “erkännas och respekteras såsom amirallöjtnant.“[1]
En eskader i en stor flotta bestod i regel af tre divisioner, af hvilka eskaderchefen, som var amiral, tillika var chef för 1:a divisionen. För den 2:a var viceamiral eller amirallöjtnant chef.
Bil. 2 innehåller en uppgift å viceamiraler och amirallöjtnanter. Af dessa hafva Lars Bubb Rodersköld och Lars Mattsson Strusshjelm tjenat sig upp från båtsmän och Jöran Olofsson Barck från korporal.
Majorer.Majorernas antal var liksom amirallöjtnanternas i regel tre, en för hvarje skeppsregemente.[2] I krigstid ökades antalet. Staterna för åren 1659—1660 upptaga åtta, men för år 1661 blott tre. Vid periodens slut ökades antalet till fem.[3]
Under perioden hafva funnits tillhopa femtiofem majorer, hvilka återfinnas i bil. 2. Vid utnämningen eller antagandet voro af dessa sexton kommendörer, en tygmästare, trettiotvå kaptener vid flottan, en hamnkapten, två utländska kaptener, en major vid lifgardet, en kammarherre och en (friherre Gustaf Horn) antagligen utan anställning.
Majorerna utnämndes, liksom de öfriga flaggmännen, af kungl. maj:t. I början utsattes i deras fullmakter det regemente de skulle tillhöra.[4] Ibland skedde dessa utnämningar efter hemställan af amiralitetskollegium, men ganska ofta derförutan.
“Hvar viceamiral skall hafva sin major, en väl förfaren och så qvalificerad man, att han i riksamiralens eller viceamiralens frånvaro kan tillbörligen föra och förestå flottan och sjöfolket kommendera“.[5] Såsom lägsta flaggman var majoren chef för 3:e divisionen i eskader. Han kommenderades ock såsom chef på enkelt skepp, när resan utsträcktes till aflägsnare farvatten eller när höga och förnäma personer skulle föras öfver Östersjön.
