Hoppa till innehållet

Sions högtid/Över evangelium på annandag jul

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Över evangelium på annandag jul
av Carl Michael Bellman
Ur Sions högtid en samling versifierade betraktelser över kyrkoårets evangelietexter från första söndagen i advent till palmsöndagen. På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.


Nyss sågs med öppnad glans sig himlens skyar skilja,
åt jorden önskas frid och mänskan en god vilja.
Nyss denna stolta rymd, med nattens stilla ljus,
kringvärvde Jesu bild, hans krubba, mull och grus;
vi funno honom där uti ett saligt möte,
som syndarenas vän, med nåden i sitt sköte;
med menlöshet och kraft, i späda andedrag,
all världen muntra opp uppå sin födslodag.
De glada änglars här, miljoner i omgånger,
på molnens lätta fläkt bröt opp i fröjdesånger,
med ett oändligt skri af: Ära vare Gud!
Den Gud i höjden bor, högstlovad dina bud!
Vad strålar, bloss och sken! Naturn nytt prål anamma,
den lugna böljan skalv, den bleka månan flamma;
från änglarna i skyn, kring ljusets boning klar,
till herdens mörka skjul, allt pris och ära bar.
Men ack! nu bävar allt, nu jordens lust ofredas,
den gyllne skyn blir svart och dödens täcken bredas;
allt vimlar i förtret ... Min Gud! din röst blir hörd,
som syndens hämnare, förtörnad och upprörd.
Ett släkte möter dig, som fräckt din nåd förskjuter,
i säkerhetens sömn all köttslig vällust njuter;
ett släkte, som gör våld, ett folk i övermod,
som rusar till sitt fall och störtar sig i blod.
I ögat blixt och harm, i sinnet storm och ilar,
i andedräkten gift, i händren spjut och pilar,
förvirring i var lem! Allt tävlar i en hast,
vem först må i ditt kors slå första spiken fast.
De med en vidrig min varandras axlar fatta
och vid vart blodigt styng sig huka ner och skratta:
ett huvud ristas här, och där, av ilska matt,
en gulblek jude dör och själas med ett skratt;
än en utmärglad hals och än en skrynklig panna
och än den skönsta mun hörs ryta och förbanna.
Vad lansar och gevär! vad upplopp, storm och våld!
Ja, för en droppa blod krigsknekten ger sin sold;
det minsta judebarn, vid modrens bröst på armen,
framjollrar harm och mord, och ögat röjer harmen.
Förtvivlat äventyr! - Men ack, Jerusalem!
Guds budskap till dig förs, och si, du stenar dem.
De lova frid med Gud och Jesu kunskap yrka,
bespottarn skall få nåd, få rum i Sions kyrka:
en usel jordens träl skall finna livsens land
och livsens krona få utav hans kärleks hand.
Här lockas dina barn, och kärlek barnen tvingar
att samla sina liv inunder nådens vingar;
av dig likfullt förkvävs all rörelse till liv,
med löje och förakt, med snöda tidsfördriv.
Rannsaka dig, min själ! Upptänd din låga sakta:
sök Gud uti din bön, lär rätt hans nåd betrakta,
att ej ditt hus blir tomt, eländigt och förstört,
och att ditt hesa rop ej blir ur avgrund hört.
Lät detta hårda bröst var dag bli förödmjukat:
Träd till Guds nådebord: det står ju för dig dukat!
Glöm världens gyckleri, besinna, märk och lär:
ju mera nåd du fått, ju mer ditt ansvar är.