Ur Sions högtid en samling versifierade betraktelser över kyrkoårets evangelietexter från första söndagen i advent till palmsöndagen. På Wikipedia finns en artikel om Carl Michael Bellman.
Herodes! var är du? Tyrann! ditt stoft mig retar:
Min tanke kväljer mig, hon dig i graven letar:
var är du, du tyrann, och din förmätna arm,
som stack ett mordiskt svärd i menlöshetens barm?
Jag ser och blir bestört ... Ack, hårda mänskohjärta!
Skall ej de spädas rop och deras ångst dig smärta?
Säg, gjorde det ej ont, Herodes, i din själ,
att ett oskyldigt liv för din skull bjöd farväl,
att här ett öga släcks av sina första tårar,
att där en värnlös hand sträcks mot en udd som sårar,
att barnet, då det sov och skratta i sin dröm,
så spritter det i blod? Jag hissnar och blir öm.
Säg mig - nu gråter jag - hur kunde du föröda
så mången kärleksfrukt uti sin blom och gröda?
Vi stillas ej ditt våld, din yrsel och försåt,
vid fadrens bistra syn och modrens bittra gråt?
Vi dräper du de små, som samlas kring din spira,
att med sin ymnoghet ditt regemente sira?
Vi dödar du din själ bland hämnd- och jämmerskri
och störtar själv din tron uti ditt raseri?
Vad är för ärolust, som eggar upp ditt sinne,
din tron, din borg, ditt blod, vad fruktan är därinne?
Vart välver du din syn? Varthän vill väl din hand? -
Men - eviga Försyn! jag stannar litet grand.
Din vishet gömmer sig för detta svaga öga:
rättfärdighet och hämnd upptändes i det höga:
av evighet uppfylls till pricka dina bud:
ett obegripligt råd! Ack, en fördolder Gud!
Fördolder är du, Gud, uti ditt allmaktsrike:
din vrede kunnat slå Herodes och hans like
och undanröjt dess liv, dess bödlar, hot och harm;
Men, Betlehem, din synd skull' straffas med hans arm.
Du hörde herdars tal och änglaröster sjunga,
fick frälsarens besök: du såg de sken, som ljunga;
men i din säkra sömn försvunno alla ljud ...
Dock skrevs vårt frihetsbrev av en fördolder Gud.
I nådens rike dold, så ofta du oss prövar,
och då din sol tycks fly, när världen oss bedrövar,
att vi må söka dig med andakt och begär,
och vänjas vid ditt ris, som idel kärlek bär;
att tro och lydnad må förena vår förmåga,
att ångrens tårar här må släcka evig låga.
Fördolder är du ock uti din vredes skrud.
Men krön ditt folk med nåd och fräls oss, milde Gud!
